Testing, testing (X 395, Blogg 15)

Ett, två, ett två ettvå.
Hallå? Hallå hallå, hör ni mig?

Ja, hrrm, hej på er. Nu tar jag till orda igen. Dags att docka över, från  gestaltning till skrivande.
Från bild till ord?

Prövar texten som medium på nytt, efter flera veckors ordfasta. Min avhållsamhet har dock inte fått mig att helt avstå det litterära, ordspråkliga -  jag har ätit en del ord, skitit ut en och annan bokstav, som ni redan sett. Men i största möjliga mån har jag försökt koncentrera min tanke på bilden, tittandet, seendet, perceptionen och bildkommunikationen. På visualisering och vad det handlar om.

Så var står jag nu?

Jag började i görandet, i gatukonstens värld där jag irrade runt. Försökte stänga av tanken på vad det skulle bli, tolka i förväg. Bara göra, utifrån mediet, materialet, tekniken, tillfället och se vilket lärande det skulle föra med sig. Bekanta mig med uttrycken. Det blev en övning i att se, att utforska staden med blicken, bli medveten om det visuella, rumsliga, dolda eller uppenbara. Avsaknaden av reflektion i ord var svår - att bryta en tankevana, tänka på nya sätt och gå från intryck till uttryck genom att reflektera med händerna, i bild om bild.

Tittandet fick mig att bli medveten om platser, fundament, linjer och ytor, sprickor, vinklar, mönster, tillfälligheter. 
Det förde mig vidare till frågor kring vad jag verkligen kunde se och upptäcka, vad min perception tillåter mig att varsebli. 
Vad är det vi gör när vi ”ser” världen? 
Hur tolkar vi våra intryck?

Hur skapas våra inre bilder? 
Hur och vad ser vi, eller ser vi inte genom de förväntningsfilter av erfarenheter, minnen, känslor och fördomar?

Jag började intressera mig för olika sätt att se och de processer seendet inbegriper. Detta gjorde jag praktiskt genom att ägna mig åt klassiska "teckna med höger hjärnhalva"-övningar, där det rationella tolkandet och symboltänkandet får träda tillbaks för en stund och istället ge plats åt seendet i form av ljuset, linjen, formen, ytan. Dessa avskalade tolkningar med fokus på en aspekt i taget ledde mig in på tecknande som färdskrivare - snabbskisser på kassarullspapper som blev en sorts "rå-data" över min förflyttning, selekterade via mina synintryck, och handens begränsade rörelser. Rådata i akut behov av tolkning och sammanhang för att få en innebörd, ett värde för betraktaren.

Om visualisering och visualitet egentligen handlar om att tolka världen och bilda oss inre bilder – eller förmedla bilder till andra, är då inte alla våra sinnen möjliga visuella förmedlare?

Vårt seende och vår och perceptionen utvecklas och förskjuts ständigt. Det lilla barnet ”ser” huvudfotingar, det äldre naiva profiler – scheman och symboler över människor, det viktigaste. I ett större perspektiv gäller detta selektiva och föränderliga seende även hela kulturer. Upptäckter och teknik, liksom kulturella/religiösa/ideologiska tankar och idéer, ger oss nya ”utsikter” över världen. Principerna för centralperspektiv och kamerans utveckling, liksom kyrkans ikonmåleri eller hen-begreppets införande i svenska språket är bara några faktorer som påverkat och påverkats av seendets ramar. Även konstriktningar som naturalismen, realismen, pointillismen, impressionismen, expressionismen, kubismen, futurismen och så vidare har utforskat vårt ”seende”, vår tolkning av världen, på olika vis. Varje insikt ger nya bilder, som ger nya insikter och därmed förskjuter visualiseringens horisont.

Sapfo. Dikter och fragment. Ordfront 2006.

Alternativ tolkning av fragmenten.

I min process just nu har jag utökat fokus från att stirra på de fragment av världen vi tar in genom tittandet (den fysiska process då vi tar in information genom våra sinnen), till tolkningsfasen då "råtexten"/ införmationen/ ciphertexten som i sig själv bara är gibberish, ska tolkas och struktureras för att  bli begriplig och läsbar. Detta det inre seendets kikhål, när vi varseblir och "ser" genom fragment av filtrerad information, står jag i nu. I tolkningens, iscensättandets och kontextualiseringens fas. Har alldeles för många tankar om vad min "produkt" kan tänkas bli, men parallellt med denna ordtext ser ni resultatet av senaste tidens exercis.

Det jag försöker fånga nu är kroppens, och psykets "synfälts-mallar" som reglerar blicken/det vi kan se, 

men också helheten - 

mellanrummens, negationernas, intighetens betydelse för helheten, och det som faktiskt är.
Hur den styrda ramen pekar på vissa detaljer, och utelämnar andra - skapar retoriska innebörder och realiteter. 


Kan jag förhålla mig till texten som bild? 

Till skrivande som visualisering? 

Eller är det ljud jag borde ägna mig åt i min gestaltningsprodukt?

Talade (och outtalade) ord, berättelser?